När vintern rasat ut…

Ja mina vänner, nu har jag skamligt försummat er. Jag skulle berätta om de andra låtarna i ”The treasure in the closet”, hann inte men nu finns där en visa vars text från hår till tår är pricksäker och rolig, den ses och hörs i terrängen när Ampra gubben Vinter omsider har rasat ut. Det nalkas och sjungs om bättre tider och vi drar ut från stadens larm och brus.

Vi blir alla optimister om än förnuftet plötsligt brister men nu är det ”REVIVAL” och vad kan man göra när alla njuter av förledande sol, fågelsång och sommarvindars sus. Det är ju det vi här i Norden ”längtar efter mest på jorden” så var nöjda med litet tupplurar nu och då”!
Det är sväng på ”REVIVAL” men häng med i farten.

REVIVAL / NÄR VINTERN RASAT UT

När vintern rasat ut omsider
och det nalkas bättre tider
drar vi ut från stadens larm och brus.
Vi blir alla optimister,
vårt förnuft vi plötsligt mister
lockade av sommarvindars sus!

Refr.
För det är det vi här i Norden
längtar efter mest på jorden
sol och värme, fågelsång.
Ljumma, ljusa sommarnätter,
klöverblom på gröna slätter,
vintersömnen är så lång!

Ut till landet snabbt vi ilar,
av och an i trånga bilar,
släpar allt det vi behöver men
när vi äntligen är klara
återstår det faktiskt bara
att vi börjar släpa in igen!

Men det är det… Refr.

Underbara gröna ängar
sommarprakt i blomstersängar!
Maskrosor och groblad vart man ser,
Sorken sina gångar gräver
och av våra lökar lever
äter upp allt det vi lägger ner!

Men det är det… Refr.

Vi odlar phlox och pelargoner
binder vallmo och pioner,
står på näsa i vår trädgård men
genast kommer regn och dunder
och det är ett Herrans under
om vi slipper börja om igen!

Men det är det… Refr.

När isen tagit våra bryggor,
när vi flugor flyn och myggor
möss och trastar glömt för länge sen
minns vi att vår sommarglädje
inföll onsdagen den tredje,
längtar vi att börja om igen!

För det är… Refr.

Text & Musik Barbara Helsingius

Musikvännernas chans!

Hallå musikvänner och andra! Tack för att ni med större eller mindre entusiasm plöjde genom ”The treasure in the closet.” En smula orolig var jag när jag märkte att jag hade fjäskat och lovat bjuda på ”katten i klosetten”…No Way!

Den första visan får ni på engelska, ”A chemical poem” som egentligen heter ”Idyll” och ni har säkert inga problem med språket, så ofta som engelskan går genom våra öron, men det kan förstås bli litet knepigt att ladda hjärnan så att texten hinner med. För säkerhets skull har jag knackat ner åt er den svenska texten så att ni kan sjunga den till melodin. Det går väl inte genast men rytmen och musiken blir en glad vals och rena rama hjärngymnastiken! Please! Prova! Try it!

”A chemical poem” /”Idyll” var min allra första protestvisa vilket säkert verkar konstigt mitt i vår sköna sommar men vi var inne i en tid när man långsamt och kanske lite motvilligt började fatta vad vi tanklöst gjorde med naturen. På mina många resor i Norge hade jag otroligt fina upplevelser med gitarrvisor och jag undrade om jag var för allvarlig men mycket av de vi har finns också hos dem och jag beslöt mig vara litet försiktig: kemikalierna i sitt skämtsamma fodral blev verkliga fullträffar!

Vågar man fråga hur det går med hjärngymnastiken?

A CHEMICAL POEM / IDYLL

Så härlig den nordiska sommaren är,
så härlig med sin industri
med åkrar och ängar sulfitpudrade
och hav med enzymer i.
Vi utrotar odjur, vi frälser från nöd
med piller och fällor och spray
än sen om vår jord ligger öde och död,
Vad gör det, vad rör det väl mig?
Naturen, naturen, vad vore vi väl utan den?

Kom med lilla vän på en skön promenad
bland träden som doftar av damm.
Hör dieselmotorernas durserenad
från staden som grått tonar fram.
Se glasbitar gnistrar som ädlaste sten,
längs stigarna glimmar metall
och avgasparfymen den är som syren
bland lingon och enris och tall.
Naturen, naturen, vad vore väl vi utan den?

Se havet det kallar och bjuder på fest
med färger i brunt och i grönt.
så låt oss nu bada och vara dess gäst
kloaken skall pryda dig skönt!
En frestande slamrätt på böljorna slår
serverad av vår industri
ur flytande flaskor en cocktail vi får,
olja med fiskbitar i…
Naturen, naturen vad vore väl vi utan den?

Ja skön är den nordiska sommar´n minsann
en kemisk idyll eller hur?
Och tänk på de tider som lyckligt försvann
när människorna levde som djur!
Vi vårdar oss ömt om vår välfärdesmiljö
med bilar och brännvin och mat…
Ja , här vill vi leva ja, här vill vi dö
och det gör vi väl nog ganska snart.
Naturen, naturen, vad vore väl vi utan den.

Text & Musik Barbara Helsingius

Introspection

För precis 40 år sedan började jag fundera. Var det nu tillräckligt med 6 år i Norge? Norrmännen då?
Jättetrevliga, flaggor överallt, jultorsk med ärter, guld i OS, bussrally på fjällkanterna, visor bland vänner, energi till tusen på allt sätt och ungar som vuxit över gränserna och samlat mera OS-guld. Fara hem?
Javisst, med en massa bitar av plus och minus. Det har vi alla. Dem kan vi jämföra om vi önskar och vågar eller…

I moved along at pleasing pace,
my life was mine, a private race.
I did quite well, I was content,
to me this was what living meant
but then I heard behind my door:
“Come on! You could be so much more!
What are you doing with your share?
Come on! Get up and try and dare!”
I moved along, almost content
but not quite sure of where I went.

I eased along at proper speed,
with those to care for, love and feed.
I did quite well, I was content,
two girls were what my living meant!
But then I heard behind my door:
“Come on, you can make many more!
With likes of you, where would we be?
Come on! You must at least have three!”
I moved along – not quite content,
I was not sure what all this meant.

I moved along with modest haste,
domestic chores seemed but a waste.
I did quite well, I was content,
there was no reason for dissent.
And yet I heard behind my door
“Come on! You have to manage more!
What do you mean, you lazy bum?
Come on! This looks just like a slum!”
I moved along not quite content.
Was this really what living meant?

I lived my life at proper rate,
in war and peace, in love and hate.
I did all right, I seemed content,
I thought I knew what living meant
but every time I turned around
behind my door I heard that sound!
At last I had all I could take,
I had to look for my own sake.
Was there a devil, god or elf
but all I saw was my own self…

I move along at pleasing pace,
my life is mine, a private race.
I do all right, no voices scare –
or then, perhaps, I do not care!

Barbara Helsingius

Sångtävlingar på Irland

Det var en gång en internationell schlagertävling som jag varje år, med papper och penna, brukade se, höra och ge poäng åt, hålla tummarna för eller kritisera men den var olik det vi har nu. På den tiden hoppade och flaxade inte artisterna på scenen, vi hade levande musik, livslevande dirigenter och sånger som gav oss chanser att uppfatta texter vilket är svårt idag när diktionen har blivit omodern. Men nya generationer inspireras av ”eurovisan”och också jag började skriva sånger i hopp om egen musik, texter med egna tankar och nöje för lyssnarna. En av sångerna skickade jag till Castlebar International Song Contest och jag vara säker på en blank refusering men så blev det inte. En ruskig oktoberdag stod jag i Dublin, fick en bil och en karta till County Mayo där man börjat använda sångtävlingar för att sätta fart på turismen. Jag åkte dit mer än gärna. Året var 1974.

Det blev en färd under regntunga moln, över gröna marker med mossiga grå stenmurar kors och tvärs. Jag föreställde mig att jag körde rakt in i Irlands historia men så var det inte. Jag körde rakt in i ett vanligt dike och fick hjälp av vanliga hjälpsamma infödingar som vänligen bad mig fortsätta köra men på rätta sidan av vägen. Jag gjorde mitt bästa men var ganska darrbent när jag till slut var på platsen för min första internationella sångtävling. Där var ett blandat urval av artister som kollade ljud och finslipade sina sånger medan deras ”coachar” i smyg gick omkring och bandade allt som kanske kunde användas för deras egna alster.

Det var litet ensamt i början. De flesta artisterna var irländska och jag tvivlade på att någon hade intresse för mig, en okänd nykomling, men där var faktiskt en märklig figur i gröna kläder som styrde mot mig, såg mig djupt i ögonen och gnisslade ”Are you a HE or a SHE ?” Yr i huvudet lyckades jag mumla”she” men nu var den gröna försvunnen och är man på Irland så är man där och man kan aldrig veta när man möter en Leprechaun. Får man syn på den kan den inte rymma men släpper man den med blicken försvinner den… Jag hade slumrat ett tag men också fått ett riktigt, äkta minne från Irland i form av en vacker grön sten i örikets form.

Och sångtävlingen? Det blev ingen final vilket retade mig, men det som retat mig allra mest var att jag inte hade en aning om vilken sång jag sjöng. Utan tvivel ett Leprechaunspratt…

Tre år senare kom ett nytt brev från Cisco. Jag hade skickat dem en skiva med berättelsen om Fru Amanda Jönsson och igen fick jag komma med. Den gången var arrangörerna försiktiga. Jag fick ingen bil utan blev placerad på tåg och i buss – för säkerhets skull. Festivalen hade vuxit, det fanns tid för irländsk underhållning, utfärder i omgivningen och sol som gläntade på molnen. Vi fick också en besökande som betydde oerhört mycket för irländarna. Det var Jimmy Kennedy, en sympatisk och anspråkslös ”songwriter”, 76 år ung, som hade förmågan att göra sånglyrik av små vardagshändelser. Red sails in the sunset, Harbour lights, South of the boarder, Teddy bear’s picnic, The Isle of Capri är några av hans mer än 2000 sånger. Under tävlingens”uppvärmning” kunde jag presentera Amanda i hennes engelska version. Mr.Kennedy förälskade sig omedelbart i damen, var helt såld i själva tävlingen men juryn skippade oss brutalt vilket inte gjorde någonting. För mig var Jimmy Kennedys entusiasm ett lika stort pris som hans Order of the British Empire eller platsen i Songwriters Hall of Fame. Vi klagade förstås över juryn men var glada över att vi inte deltog i finalen som blev kallad ”ett enormt musikfiasko”. När vi hörde det var mr.Kennedy och jag på väg hem. Åt var sitt håll. Goodby CAISLEAN AN BHARRAIGH!

På äventyr i Pellinge

Det var en härlig septemberdag när jag begav mig ut på något som skulle bli ett litet äventyr. Jag hade lastat bilen med gitarr och ett par bananer och körde nu till Solhälla på Pellinge i den Östnyländska skärgården. Härligt! Där skulle det bli två konserter med namnet ”Höstvisan”, en fortsättning på nystarten till många tidigare arrangemang med samma namn. Det var Visans Vänner i Östnyland skulle stå för underhållningen, intresset var stort och jag var glad att få vara med.

På Solhälla var stämningen varm men ute var det kyligt. Jag gick till bilen efter min jacka och skyndade tillbaka men insåg att min mobil kunde uppföra sig störande på konsert.Tillsammans med mobilen ilade jag till Fiestan, försedde den med min väska, spurtade upp igen. Nu var varmt på estraden och det blev ännu varmare när jag måste springa ner efter en viktig sångtext. Jag skulle koncentrera mig på musiken.

Allt gick tydligen bra. Publiken föreföll nöjd, och applåderade på rätta ställen. Så kom pausen när man brukar behöva pengar. Mina var i plånboken i väskan i bilen. Jag gick efter plåmsan men ångrade mig. Den fick stanna kvar. Artisterna behövde
ju inga pengar då Hembygdens Väl tog väl hand om oss. I väntan på konsert 2 gick jag ingenstans men när jag väl skulle gå, nämligen upp på estraden, snavade jag och publiken fick en helt ny upplevelse. Så kom andra pausen. Jag saknade mina bananer. Dem fick jag inte alls. Bilens dörrar och baklucka var låsta och var var mina nycklar? Jag letade inne och ute och tillsammans med vänliga sökare  krälade vi i gräset och såg under bilarna men jag insåg att mina bilnycklar var borta.

Så  blev det tid att åka hem. Det hade varit fina konserter. Jag fick lift av Bosse Andersson och hans skönsjungande dotter Frida som på vägen hem till Ekenäs körde via Nöykis. Nästa  dag och i brist på bil åkte jag 3 bussturer av vilka sista etappen Borgå-Pellinge var som en dröm. Jag var enda resande och på ett osynligt moln gungade jag fram i sensommarkvällen längs den krokiga vägen. Jag tänkte inte ett ögonblick på bilen utan njöt av naturens skönhet. När jag till slut hittade bilen såg den ensam och förebrående ut. Jag hade nu en reservnyckel och jag grälade inte på dem som låg och tryckte i väskan, allt var mitt fel och jag lovade sköta mig bättre nästa gång för till Pellinge vill jag  tillbaka.

Trollmöte

Jag sitter på ett mossigt block i en septemberskog
som är så risig och så grå…
Jag tycker att ett gammalt troll skall glutta fram ur någon vrå,
ett lurvigt, labbstort, långnäst troll som bor i något kummel.
– Vad gör du här, tvi tu, patrask, förstår jag av hans mummel.

Så glor han stint på mig ett slag och kisar sen omkring.
– Jag drömmer smått, förklarar jag, det gör väl ingenting?
– Nå har du ingen annan plats att drömma på än här?
– Nej svarar jag, här är så skönt.
Då plirar han och klår sig bak och plockar några bär.
– Jaså, jaså (hans björnröst är förargad allt ännu)
– Jag trodde här var gott för troll men ej för en som du.

– Jo vet du troll, det är så gott att komma hit ibland
där allt är lugnt och strävt och grått, där det finns mossa, ljung
och barr men ingen glittersand.
Att komma hit och drömma smått och vila ut och glömma allt
som är förtret och larm och kamp.
Då är han tyst och nickar blott och tuggar på en svamp.

Och när han tänkt en liten stund han brummar till.
– Ja, jag förstår, det har jag tyckt i många år så sitt du här om du har lust
från morgonväkt till svartan kväll för inte stör du just.
– Tack, säger jag, vad du är snäll. Så vänder han och går.

Jag sitter på ett mossigt block i en septemberskog
och väntar något trolltyg –
men jag är väl själv ett långnäst troll och det är kanske nog.

(Karin Mandelstam)

Karin Mandelstam

En diktbok föll från sin hylla. Kanske var det ett tecken på att jag igen inte gjort det jag hade tänkt göra, nämligen skriva om Karin Mandelstam, den oförglömliga radiopersonligheten som var ett inspirerande bevis för att också svårt invalidiserade människor kan klara krävande arbete genom att bevara mod och ett gott humör. Sådan var Karin, en drivande kraft vid Rundradions svenska avdelning, känd av tiotusentals lyssnare, goda kontakter med Nordens radiochefer, diktare och kulturmänniska som helst hade blivit pianist men vars drömmar splittrades på grund av en alltmer förvärrad reumatism.

Som barn sysslade Karin tidigt med rimord, blev senare ”förlagsdirektör” som satt vid sitt skrivbord och tog emot manuskript av inbillade personer. 19 år gammal satt hon i rullstol, skrev egna dikter och beundrade Fröding, diktkonstens suveräna läromästare. Naturen, hennes mest givande motivkrets, upplevde hon intensivt trots sin sjukdom – eller kanske just därför? Det blev tre diktsamlingar ”Insikt”, ”En källas väg”, ”Denna natt är ett prov” och urvalet ”Dansande bin” där det finns en dikt med en gripande glimt av hennes belägenhet.

Min själ flög upp när han kom
Själv satt jag skakad kvar,
hindrad av bojan, som
jag oföränderligt bar

Min själ sade just det ord
som min mun inte säga fick.
–Hur finns det på denna jord
så förtvivlade ögonblick?

Som ”Kaneldamen” skrev Karin kupletter för Svenska Teatern men åren 1945-1968 gav henne större uppgifter då hon började sköta den svenskspråkiga Radioteatern, Underhållningen och dessutom Ungdoms- och barnprogrammen! Hennes hem hade direkta linjer till alla studior vilket gav henne kontakt och kontroll – något som inte alla var lyckliga över. Jag var ”hallåa” medan jag studerade och då var det mycket viktigt med korrekt språk och uttal. Jag hade inte en aning om vem Carl Jonas LOVE Almqvist var, såsade grundligt när jag tvekande mumlade ”Carl Jonas ”låvv”….. Telefonen ringde omedelbart. Jag skulle skärpa mig men fick pardon – och lärde mig.

Tack vare ett önske-exemplar av en ständig hemvårdare, radiobolagets chaufförer och vaktmästare kunde Karin Mandelstam sköta arbetet, vara med om det mesta av möten och fester, resa till Nordens huvudstäder och teaterchefernas årliga sammanträden där hon var populär med sin humor och sitt intellekt vilket brukade rädda också de tråkigaste veckomöten här hemma. Populär var hon inte bland bolagets unga radikaler som tyckte hon var gammalmodig men när det gällde programpolitiken och åsikter kunde det yttre goda humöret och snällheten vara litet grumlig.

Karin blev pensionerad 1968 och fortsatte att skriva. Jag hade fått boken ”Dansande bin” med en vacker men mödosamt skriven autograf och hade hittat dikter till vilka jag hade gjort musik och bad henne om en intervju. Men det blev nej, nej och åter nej! Mången hade försökt, ingen hade lyckats men ringde mig och tackade ja! I radion hade hon hört en av sina tonsatta dikter som jag hade på skiva, den som hon tyckte allra mest om. Den dikten var precis Karin Mandelstam.

All äppelträdsgrönska var gyllne,
allt lyste i solen och svängde i vind
syren och geranium.
En bofinks drillsmycke hängde
i linden och glimmade daggklart
med jämna små mellanrum.

Min glädje som slumrat i hölje
slog ut och blev gyllne som morgonens sol
och röd som geranium
och inne i hjärtat ringde
till en klar liten klocka som svar på var drill
Med jämna små mellanrum.

Intervjun blev stommen i programmet ”Där det finns källor” med sång av Marianne Segerstam, Håkan Pörtfors,Viking Smeds och mig. Ett bra program men så hände något. Det blev spariver på YLE, man ville radera mindre víktiga band och använda dem på nytt. Det blev två högar. De band som skulle sparas för arkivet raderades och de utan värde sparade man….

Men jag var lycklig över att Karin vare nöjd. Den människan glömmer man inte.

Blåkullaschottis (Bredslätt kvastknutta)

Barbara_Helsingius-06-Blakullaschottis.mp3

När vintern gjort sitt och är redo att gå

men våren vankelmodigt tvekar,

när dagen trär pärlor på kvist och på strå

men natten fåfängan förnekar

då traskar en gumma i Bredslättgläntan,

då vankar en kärring i otålig väntan:

“Tusan, så påsken är sen i år,

det hinner ju nästan bli vår!”

 

Hon stampar i marken, hon grymtar och gnyr

och tuggar enbärskryddad kåda,

hon kisar mot berget där solvärmen flyr

för dem som påskadans skall tråda.

Då susar och viner i luften av kvastar,

då hör hon ett väsande “Skynda, det hastar!

Skynda om du skall bli med i år

för också en påsknatt förgår!”

 

Med huckle och kittel är kärringen klar

och jamaren – jeda mig – katten!

Utom sig av iver hon flaxar och far

för snart skall hon dansa i natten.

Så lättar hon äntligen upp ur gläntan –

ja, huka er, här kommer Bredslättjäntan,

hon skall till Blåkulla också i år

och skyndar sig allt hon förmår!

 

Och kärringen flyger längs mångatan fram

ordentligt försenad i starten,

men Bredslättens kvastknutta kommer på skam

för hon kan inte få upp farten!

Då inser hon tydligt som påskasmällen:

hon tagit en kvast av den gamla modellen…

“Tusan, den är ju för långsam i år,

nu kommer jag fram först i vår!”

 

Vid bålet i Blåkulla väsnas och yr

en samling vilda silhuetter

tills flammorna falnar och var och en styr

hem över gryningsbleka slätter.

Då landar en andfådd, förlägen gumma,

då landar en kärring på ben som är stumma

och lovar vid månmat och hallonhår

att starta till jul nästa år!

 

Text & musik: Barbara Helsingius (Finns i “Kanske en visa”)

Var det slut på det roliga nu?

Nej, det var det inte, men det blev dags att flytta till Finland. Min amerikanska diplomatman var   färdig med Oslo. Vi trivdes där, jag kände mig ganska norsk, men när vi åkte hem insåg jag att det var ett misstag och egentligen var jag inte ens finsk! Före resan över Atlanten till Norge  hade jag med handen på hjärtat högtidligt lovat vara en bra amerikan, därmed förlorade jag mitt finska medborgarskap, blev invandrare och måste varje år få uppehålls- och arbetstillstånd vilket kändes konstigt. Att jag inte längre fick barnbidrag spelade ingen roll. Barnen växte som ogräs, blev vana vid att morsan hanterade en gitarr och ibland försvann nånstans. När vi gick tillsammans på gatan förbjöd de mig att tala högt och  allra minst fick jag sjunga – särskilt så att någon hörde det… 

Livet gick vidare. Jag frilansade på Yle och inspirerad av norsk vistradition gjorde jag sångtexter och fick ut LP’n ”Det var en gång”. Det var jag skönt. I Norge hade jag för NRK bandat av våra visor men när jag frågade skivbolagschefen om det inte kunde bli en LP var han inte intresserad. ” Dette er nydelig men selger ikke”. Punkt. Sånt hade jag också hört hemma men en dag kom ett samtal från Oslo. Skivbolaget! Kunde jag komma dit, lyssnarna ville ha Höstvisan och Jag visste så väl! Klart att jag kunde och jag började översätta visorna till norska med Sissel Stenbäck som vakt för att jag inte skulle blanda bokmål, riksmål och dialekter till en enda soppa. Supergitarristen Taisto Wesslin tog hand om musiken, det blev många resor till Oslo, en fin studio och härliga musiker. Det blev tre skivor, Speiling, Fra Barbara med kjaerlighet och Dröm og bekjennelse och det blev turnéer i  många år  men aldrig hade jag väntat mig att få den överväldigande och varma responsen som så länge skulle föra ut våra visor över hela landet. 

Det var inte så enkelt att resa runt i Norge, man måste utnyttja allt: bil, tåg, buss, flyg, färja, fiskebåt, hurtigbåt, Hurtigruten, katamaran, roddbåt, beltebil, militära larvfötter, snöplog, helikopter, och småflyg som hoppade som loppor bland fjällen, t.o.m. sparkstötting. Hundspann blev det tyvärr inte men sånt gjorde jag hemma. Resorna på vintern var ibland kusliga men också oförglömliga som när jag på en av de nordligaste öarna bara hunnit sjunga halva programmet när Hurtigruten tutade. Det var bråttom! I lätta finkläder och småskor, skivkartong och gitarr blev jag i köld och vilda vindar rodd ut till båten, en pikiliten jolle och lyckades mot förmodan helt själv klättra upp för lejdaren. 

Nu efteråt ångrar jag att mina dagboksanteckningar blev så ytliga. Jag önskar jag kunde berätta om alla upplevelserna i naturen och alla dialekter som jag omedelbart började använda. Men tiden har gått, mycket har blivit borta  och brokiga minnen finns kvar: han som sjungande rallykörde snöplogen  i snöstorm högt uppe längs en fjällkant med hisnande stup…långtradarförarna som jag vid ett färjeläge hörde säga att ”ho der, ho e finsk!”, men korrigerades till ”nei, ho er ein av oss” och det värmde… den lilla fiskargumman som räckte mig en slät sten och bad mig skriva mitt namn. ”Han likte deg, mannen min”,sa hon.”Jeg skal legge den på graven hans”… Sådant glömmer man inte. Och jag är litet stolt över bussen som fick mitt namn och som kanske fortfarande kör längs vägarna i Tröndelag. Det var också där jag fick ett nytt namn, ”Rabarbra”.

Att uppträda i Norge var ett nöje. Både publik och press skämde bort mig och jag är inte generad över att ha ”fåfänga album” och tidningsklipp. Men jag är förlägen över min reaktion när jag i en konsertsal vid programmets slut såg publiken röra på sig. Skulle de med bussarna? Var blev mina extranummer? Men jag fick där den bästa gåva en publik kan ge, en ”standing ovation”. I mitt hemland skedde det sällan och nu var mina känslor namnlösa.  Följande dag och ställe skedde det igen men på tredje dagen hände ingenting.Vad nu då? Jag blev besviken men lärde mig vara ödmjukt tacksam för det jag får av publiken och lycklig över det jag kunnat ge den. 

Rabarbra

P.S. Var inte oroliga. En av våra presidenter, Mauno Koivisto, skickade ett brev till mig och gav tillbaka mitt finska medborgarskap. Brevet har jag alltid med mig. För säkerhets skull.

 

Tomtens lyckoskatt

(Barbara Helsingius) 

När julafton är här och allt är mörkt och kallt

och fred skall fylla människors hjärtan överallt,

när julgubben drar ut till dig och mig

då får hans tomtar vila sig.

I månad efter månad har de knogat på

med allt det julen är för stora och för små

men nu är allting klart för denna gång

och arbetsdagen var så lång.

 

       Nu alla tomtar går till vila

       och alla somnar – utom en!

       Den tomten vet att det är något 

       han borde gjort för längesen!

 

Han tittar ut mot himlens stjärnegalleri,

där ser han hopp och drömmar, löften dra förbi

men skall de nånsin bli till verklighet?

Han undrar och sin roll han vet.

 

       Han letar fram en liten låda 

       med vänskap och med vackra ord,

       han  öppnar himlavalvets fönster

       och tömmer allting på vår jord!

 

När julmorgonen gryr är glädje överallt

för  fred på jord har skingrat allting mörkt och kallt

men långt, långt borta vid sin lyckoskatt

en tomte somnat in – godnatt!