Det var en gång en internationell schlagertävling som jag varje år, med papper och penna, brukade se, höra och ge poäng åt, hålla tummarna för eller kritisera men den var olik det vi har nu. På den tiden hoppade och flaxade inte artisterna på scenen, vi hade levande musik, livslevande dirigenter och sånger som gav oss chanser att uppfatta texter vilket är svårt idag när diktionen har blivit omodern. Men nya generationer inspireras av ”eurovisan”och också jag började skriva sånger i hopp om egen musik, texter med egna tankar och nöje för lyssnarna. En av sångerna skickade jag till Castlebar International Song Contest och jag vara säker på en blank refusering men så blev det inte. En ruskig oktoberdag stod jag i Dublin, fick en bil och en karta till County Mayo där man börjat använda sångtävlingar för att sätta fart på turismen. Jag åkte dit mer än gärna. Året var 1974.
Det blev en färd under regntunga moln, över gröna marker med mossiga grå stenmurar kors och tvärs. Jag föreställde mig att jag körde rakt in i Irlands historia men så var det inte. Jag körde rakt in i ett vanligt dike och fick hjälp av vanliga hjälpsamma infödingar som vänligen bad mig fortsätta köra men på rätta sidan av vägen. Jag gjorde mitt bästa men var ganska darrbent när jag till slut var på platsen för min första internationella sångtävling. Där var ett blandat urval av artister som kollade ljud och finslipade sina sånger medan deras ”coachar” i smyg gick omkring och bandade allt som kanske kunde användas för deras egna alster.
Det var litet ensamt i början. De flesta artisterna var irländska och jag tvivlade på att någon hade intresse för mig, en okänd nykomling, men där var faktiskt en märklig figur i gröna kläder som styrde mot mig, såg mig djupt i ögonen och gnisslade ”Are you a HE or a SHE ?” Yr i huvudet lyckades jag mumla”she” men nu var den gröna försvunnen och är man på Irland så är man där och man kan aldrig veta när man möter en Leprechaun. Får man syn på den kan den inte rymma men släpper man den med blicken försvinner den… Jag hade slumrat ett tag men också fått ett riktigt, äkta minne från Irland i form av en vacker grön sten i örikets form.
Och sångtävlingen? Det blev ingen final vilket retade mig, men det som retat mig allra mest var att jag inte hade en aning om vilken sång jag sjöng. Utan tvivel ett Leprechaunspratt…
Tre år senare kom ett nytt brev från Cisco. Jag hade skickat dem en skiva med berättelsen om Fru Amanda Jönsson och igen fick jag komma med. Den gången var arrangörerna försiktiga. Jag fick ingen bil utan blev placerad på tåg och i buss – för säkerhets skull. Festivalen hade vuxit, det fanns tid för irländsk underhållning, utfärder i omgivningen och sol som gläntade på molnen. Vi fick också en besökande som betydde oerhört mycket för irländarna. Det var Jimmy Kennedy, en sympatisk och anspråkslös ”songwriter”, 76 år ung, som hade förmågan att göra sånglyrik av små vardagshändelser. Red sails in the sunset, Harbour lights, South of the boarder, Teddy bear’s picnic, The Isle of Capri är några av hans mer än 2000 sånger. Under tävlingens”uppvärmning” kunde jag presentera Amanda i hennes engelska version. Mr.Kennedy förälskade sig omedelbart i damen, var helt såld i själva tävlingen men juryn skippade oss brutalt vilket inte gjorde någonting. För mig var Jimmy Kennedys entusiasm ett lika stort pris som hans Order of the British Empire eller platsen i Songwriters Hall of Fame. Vi klagade förstås över juryn men var glada över att vi inte deltog i finalen som blev kallad ”ett enormt musikfiasko”. När vi hörde det var mr.Kennedy och jag på väg hem. Åt var sitt håll. Goodby CAISLEAN AN BHARRAIGH!
Barbara Helsingius 