Var det slut på det roliga nu?

Nej, det var det inte, men det blev dags att flytta till Finland. Min amerikanska diplomatman var   färdig med Oslo. Vi trivdes där, jag kände mig ganska norsk, men när vi åkte hem insåg jag att det var ett misstag och egentligen var jag inte ens finsk! Före resan över Atlanten till Norge  hade jag med handen på hjärtat högtidligt lovat vara en bra amerikan, därmed förlorade jag mitt finska medborgarskap, blev invandrare och måste varje år få uppehålls- och arbetstillstånd vilket kändes konstigt. Att jag inte längre fick barnbidrag spelade ingen roll. Barnen växte som ogräs, blev vana vid att morsan hanterade en gitarr och ibland försvann nånstans. När vi gick tillsammans på gatan förbjöd de mig att tala högt och  allra minst fick jag sjunga – särskilt så att någon hörde det… 

Livet gick vidare. Jag frilansade på Yle och inspirerad av norsk vistradition gjorde jag sångtexter och fick ut LP’n ”Det var en gång”. Det var jag skönt. I Norge hade jag för NRK bandat av våra visor men när jag frågade skivbolagschefen om det inte kunde bli en LP var han inte intresserad. ” Dette er nydelig men selger ikke”. Punkt. Sånt hade jag också hört hemma men en dag kom ett samtal från Oslo. Skivbolaget! Kunde jag komma dit, lyssnarna ville ha Höstvisan och Jag visste så väl! Klart att jag kunde och jag började översätta visorna till norska med Sissel Stenbäck som vakt för att jag inte skulle blanda bokmål, riksmål och dialekter till en enda soppa. Supergitarristen Taisto Wesslin tog hand om musiken, det blev många resor till Oslo, en fin studio och härliga musiker. Det blev tre skivor, Speiling, Fra Barbara med kjaerlighet och Dröm og bekjennelse och det blev turnéer i  många år  men aldrig hade jag väntat mig att få den överväldigande och varma responsen som så länge skulle föra ut våra visor över hela landet. 

Det var inte så enkelt att resa runt i Norge, man måste utnyttja allt: bil, tåg, buss, flyg, färja, fiskebåt, hurtigbåt, Hurtigruten, katamaran, roddbåt, beltebil, militära larvfötter, snöplog, helikopter, och småflyg som hoppade som loppor bland fjällen, t.o.m. sparkstötting. Hundspann blev det tyvärr inte men sånt gjorde jag hemma. Resorna på vintern var ibland kusliga men också oförglömliga som när jag på en av de nordligaste öarna bara hunnit sjunga halva programmet när Hurtigruten tutade. Det var bråttom! I lätta finkläder och småskor, skivkartong och gitarr blev jag i köld och vilda vindar rodd ut till båten, en pikiliten jolle och lyckades mot förmodan helt själv klättra upp för lejdaren. 

Nu efteråt ångrar jag att mina dagboksanteckningar blev så ytliga. Jag önskar jag kunde berätta om alla upplevelserna i naturen och alla dialekter som jag omedelbart började använda. Men tiden har gått, mycket har blivit borta  och brokiga minnen finns kvar: han som sjungande rallykörde snöplogen  i snöstorm högt uppe längs en fjällkant med hisnande stup…långtradarförarna som jag vid ett färjeläge hörde säga att ”ho der, ho e finsk!”, men korrigerades till ”nei, ho er ein av oss” och det värmde… den lilla fiskargumman som räckte mig en slät sten och bad mig skriva mitt namn. ”Han likte deg, mannen min”,sa hon.”Jeg skal legge den på graven hans”… Sådant glömmer man inte. Och jag är litet stolt över bussen som fick mitt namn och som kanske fortfarande kör längs vägarna i Tröndelag. Det var också där jag fick ett nytt namn, ”Rabarbra”.

Att uppträda i Norge var ett nöje. Både publik och press skämde bort mig och jag är inte generad över att ha ”fåfänga album” och tidningsklipp. Men jag är förlägen över min reaktion när jag i en konsertsal vid programmets slut såg publiken röra på sig. Skulle de med bussarna? Var blev mina extranummer? Men jag fick där den bästa gåva en publik kan ge, en ”standing ovation”. I mitt hemland skedde det sällan och nu var mina känslor namnlösa.  Följande dag och ställe skedde det igen men på tredje dagen hände ingenting.Vad nu då? Jag blev besviken men lärde mig vara ödmjukt tacksam för det jag får av publiken och lycklig över det jag kunnat ge den. 

Rabarbra

P.S. Var inte oroliga. En av våra presidenter, Mauno Koivisto, skickade ett brev till mig och gav tillbaka mitt finska medborgarskap. Brevet har jag alltid med mig. För säkerhets skull.