Det var en härlig septemberdag när jag begav mig ut på något som skulle bli ett litet äventyr. Jag hade lastat bilen med gitarr och ett par bananer och körde nu till Solhälla på Pellinge i den Östnyländska skärgården. Härligt! Där skulle det bli två konserter med namnet ”Höstvisan”, en fortsättning på nystarten till många tidigare arrangemang med samma namn. Det var Visans Vänner i Östnyland skulle stå för underhållningen, intresset var stort och jag var glad att få vara med.
På Solhälla var stämningen varm men ute var det kyligt. Jag gick till bilen efter min jacka och skyndade tillbaka men insåg att min mobil kunde uppföra sig störande på konsert.Tillsammans med mobilen ilade jag till Fiestan, försedde den med min väska, spurtade upp igen. Nu var varmt på estraden och det blev ännu varmare när jag måste springa ner efter en viktig sångtext. Jag skulle koncentrera mig på musiken.
Allt gick tydligen bra. Publiken föreföll nöjd, och applåderade på rätta ställen. Så kom pausen när man brukar behöva pengar. Mina var i plånboken i väskan i bilen. Jag gick efter plåmsan men ångrade mig. Den fick stanna kvar. Artisterna behövde
ju inga pengar då Hembygdens Väl tog väl hand om oss. I väntan på konsert 2 gick jag ingenstans men när jag väl skulle gå, nämligen upp på estraden, snavade jag och publiken fick en helt ny upplevelse. Så kom andra pausen. Jag saknade mina bananer. Dem fick jag inte alls. Bilens dörrar och baklucka var låsta och var var mina nycklar? Jag letade inne och ute och tillsammans med vänliga sökare krälade vi i gräset och såg under bilarna men jag insåg att mina bilnycklar var borta.
Så blev det tid att åka hem. Det hade varit fina konserter. Jag fick lift av Bosse Andersson och hans skönsjungande dotter Frida som på vägen hem till Ekenäs körde via Nöykis. Nästa dag och i brist på bil åkte jag 3 bussturer av vilka sista etappen Borgå-Pellinge var som en dröm. Jag var enda resande och på ett osynligt moln gungade jag fram i sensommarkvällen längs den krokiga vägen. Jag tänkte inte ett ögonblick på bilen utan njöt av naturens skönhet. När jag till slut hittade bilen såg den ensam och förebrående ut. Jag hade nu en reservnyckel och jag grälade inte på dem som låg och tryckte i väskan, allt var mitt fel och jag lovade sköta mig bättre nästa gång för till Pellinge vill jag tillbaka.
Barbara Helsingius 