Månne jag förut var norsk…?

Nej det tror jag inte men jag har alltid haft en svaghet för de där hurtbullarna och det kom en tid när jag verkligen fick lära känna dem. Jag hade hoppat av min gymnastiklärarroll, börjat sjunga här och där, gift mig med en amerikansk diplomat, åkt till USA och fått barn. Min andra halva studerade desperat italienska för stationering i Rom och skickades följaktligen till Norge. Rena drömlandningen och vi stannade i 8 år.

”Åssen står det til i Stockholm?” frågade en pratglad taxichaufför som premiärkörde mig till Oslo centrum. När jag berättade att jag var från Finland reagerade han snabbt och med ett lyckligt leende: ”Ja men DET var jo noe HELT annet!” sa han. Den dagen beslöt jag lära mig norska. Bums!

Vi slog oss ned på Smestad där husen klättrade upp mot Holmenkollen mellan syrensmyckade Helleveien och Holmenveien helt nära parken på andra sidan gatan där tante Britt höll ordning på barnen i omgivningen. Där var Marikas och Karinas närmaste vänner Kathrine och Camilla, Karinas bästis Trude, Anne-Christine, Bodil och alla de andra som lekte och hade ”moro” på födelsedagar med lefse, pölse och brus. Det var en idyll och minnena tränger på.

Oslo var på den tiden litet trist trots Frognerparken, Vigelands skulpturer, vikingaskeppen, skidhärliga Nordmarka och 17 maj med barntåg, havet av norska flaggor och ”Ja vi elsker dette landet”! Själv hade jag min ena fot i amerikanska ambassaden, den andra i finska och jag trivdes. Ambassadörernas fruar brydde sig sällan om den sista stationeringen, herrarna var intressanta och pratade gärna med mig, gröngölingen, på mottagningarna. Att publiken i Aulan vid min första konsert mest bestod av ambassadfolk var smickrande men utan betydelse i jämförelse med telefonsamtalet jag fick en afton -72. Yukon Gjelseth, en av Norges legendariska Visens Venner var på tråden: ”Du er blitt valgt till medlem. Kan du komme hit?” Selvfölgelig kunde jag och där satt alla jag hört talas om, gamla och unga, de som i hög grad inspirerat mig. Vilken kväll! En dag skulle jag, tack vare Norge, slippa provsången i Helsingfors Visans Vänner, automatiskt bli medlem, ordförande och få skryta skönt med en perfekt infiltrering…

Tack vare tidigare Nordvisionsprogram slank jag ganska snabbt in i norsk underhållning och upplevde bara en gång ryktet att man inte var intresserade av främmande artister. Man var ju ”seg selv nok”. En färsk inspelning på norska av en visa nådde Norsktoppen men kom ned med en duns eftersom jag bara var i Norge som min mans hustru. Tidningarna knorrade men det spelade egentligen ingen roll för populära Odd Grythe drog i gång en lång TV serie på 130 program, ”Husker du”, programmet för ”oss som levd en stund”. Det fick jag uppleva många gånger och med receptet fina gamla sånger, uppskattade artister, varm och trivsam stämning föreslog jag det för våra TV-pampar men förgäves. Dumt nog för vi hade behövt det. Med Grythe, skönsjungande Ivar Ruste och dragspelaren Arnt Haugen åkte vi ofta runt i de mest olika sammanhang. Succén var stor, sjukhusens läkare häpnade över patienternas plötsliga hälsa och jag glömmer aldrig de svåraste fallen som med liv och lust gungade med i ”Tante Monika”. Patienterna hade nämligen varken ben eller armar. Sjukhus- och pensionärsunderhållningen var i Norge långt före oss.

17 maj var så klart årets stora händelse men det fanns en annan, Holmenkollenspelen. Oberoende av väder och vind knogade man uppåt i knickers, Olatröjor, matstinna ryggsäckar och flaggor. Alla våra år på Kollen fick jag äran att assistera de finska reportrarna som gav mig avlånga träbitar med rader av tvärsågade skåror. Där skulle små lappar med loppens mellantider och placeringar sättas och trots förhistorisk teknik gick det vanligen gick bra. Det kan jag inte säga om min och en radiokollegas referat av skidlopp som gav tidningsrubriken ”Flickor på svag is”. ”Nyhetsuppläsaren och sångfågeln” lär ha varit hurtiga, några vänliga själar försvarade oss men jag drar gärna en slöja över hela äventyret. Att backhoppningen blev en triumf berodde på att jag i tornet slugt lät pojkarna landa innan jag gav hopplängden. Jag hade rätt varenda gång…Haha!

FORTSÄTTNING FÖLJER…

Se dej om!

Det regnar och det skymmer och du tycker det är trist

nu har den gått, din sommar är förbi.

Det är för dej  precis som om ett liv du hade mist

och allt är bara svart melankoli.

De vissna löv som virvlar bort är lyckan som var din,

själv är du kvar som fångad i ett evigt nät.

När fåglarna är borta  är det tystnad i ditt sinn,

för dej är allt en tom oändlighet.

 

Men se dej om! Se efter en gång till!

Det är början till din sommar om du vill!

Det är jordens sång, det är jordens röst,

det är ju ”våren som de svage kalla höst”…

Ja se dej om! Se efter en gång till!

Det är början på din  sommar om du vill!

Det är jordens sång, det är jordens röst,

ja, det är ”våren som de svage kalla höst”!

 

När blommorna har vissnat ner och allting doftar mull

är det för dej ditt livs förgänglighet

men allt försvinner, allt förgår och uppstår för din skull

och du skall glömma tårarna du grät.

För dej går vinden vilse när den inte leker mer

på äng som vilar vattensjuk och ödsligt tom

men själv går du till vila var gång solen har gått ned

för ingenting kan evigt stå i blom.

 

Men se dej om! Se efter en gång till…

 

 

Musik & text Barbara Helsingius

Olympiaden och – så gott man kan

Är man idrottsgalen så är man det och Olympiska Spelen i London hindrade mig att sköta vettiga sysslor. Jag satt framför tv’n och beundrade de tävlande, såg en ung generation stiga fram, många nya länder och stjärnor som tändes.Det hade gått eländigt i våra Europamästerskap där Finland slutade som sista bland länderna. Lyckligtvis blev OS i London en smula bättre tack vare duktiga seglarflickor och en spjutkastare. Bekvämt var det inte att hamna på platsnummer 62 och folket knotade. Men sluta med det, tänk efter! Våra idrottare blir utvalda på basen av resultat  och gör så gott de kan vilket inte är lätt om det t.ex. finns krångel mellan öronen. Jag vet, jag har varit med. 

Vid ca.14 år ansåg mina föräldrar att jag hade för mycket energi och då det på min fars sida fanns tre generationer militära gener blev jag medlem av Helsingfors Fäktare. Jag hade slukat De Tre Musketörerna, alla filmer med sabelskrammel och var inspirerad. Det var roligt att fäkta, gick dessutom bra och under årens lopp blev det pokaler, medaljer och mästerskap. Så skedde det oväntade att jag skulle representera mitt land i Roms OS. Det kändes förstås jättebra men när jag senare stod  på pisten kände jag mig inte alls lika laddad som vanligt, tvärtom. Det kryllade av storheter från länderna med traditioner i fäktning, alla såg alldeles för säkra ut men jag hade fjärilar i magen och mossa i hjärnan.

Nu hör det till saken att man skall kolla det elektriska systemet som visar en ”touche”, att en attack når fram genom att en röd eller grön lampa tänds vid domarbordet. Före varje match tågade därför målmedvetna, rent av bistra motståndare fram, stack resolut floretten mot mitt bröst, vände tillbaka och var vid ”etes vous pretes, allez!” färdiga att snabbt göra slut på novisen från Norden. Så kände jag det men det var utan tvivel fråga om en stenhård koncentrationen och en nödvändig självsäkerhet som alla andra föreföll behärska. Fast jag gjorde mitt bästa blev det ingen pardon, jag blev förpassad till den s.k. ”sångkören” dvs den som  inte bar oss vidare mot äran och medaljerna. Jag lovade att aldrig mera bli psykad och välsignade våra tidningar som i alla fall ansåg att det gått bra!  

När vi följande år i Oslo erövrade nordiska lagmästerskapet bland idel nordiska vänner och sabelviftare var allt som det skulle vara. Spänning och fjärilar, vänner och kamratskap kryddad med samma glädje som vi fått se bland de tävlande i London. Vid VM i Paris var det bara en liten detalj som irriterade mig ”véritablement”. Jag gick till ett café på Champs Élysée och beställde på franska, trodde jag. Servitrisen ryckte på axlarna och gick bort. Vad? Jag hade ju klarat franskan bra i studenten men jag bestämde mig att förlåta henne. Hon gjorde väl så gott hon kunde.

Litet erfarenheter från ett annat stor arrangemang hade jag fått redan tidigare när vårt östra grannland bjöd tusentals idrottare på en OS- imitation kombinerad med fredsfestival. Det elektriska systemet i fäktning var då en ny uppfinning och vårt lag fick redan där i Moskva bekanta sig med  tidigare nämnda sångkör. Året var 1957 och det var ett intressant besök. Vi bodde i det stora universitetet men fick aldrig veta varför två av varje vånings telefonkiosker var låsta, inte heller vart vår ursöta guide och tolk tog vägen. På uppmaning hade jag tagit med mig nylonstrumpor och slipsar som jag dels gav bort och dels, med tillstånd, fick sälja till speciella marknadsstånd. Med min lilla förtjänst köpte jag en rysk gitarr med 7 strängar av vilka jag hemma, för ukuleleackord, tog bort tre. De sattes mycket snart tillbaka och blev början på något som grundligt skulle förändra mitt liv. Detta något gör jag fortfarande och så gott jag kan.

Bienvenida Nala!

Vår familj var på väg tillbaka till Finland efter 7 fina år i Oslo då jag fick se en blåögd Siberian Husky som jag inte kunde glömma. Jag anade att barnen skulle önska sig en hund, trodde det gick att avstyra men romarnas ordspråk om ”droppen som urholkar stenen” står sig genom tiderna. Jag försökte stålsätta mig men kastade i förbifarten en blick på dagstidningens annonser. ”Till Salu: Siberian Huskyvalpar” och då gick det som det gick. Kishka blev vår första husky. Hon fick 5 valpar med en berömd friare och jag låg en hel påsk på golvet med utbredda kartor för att hitta oanvända sibiriska namn. Sådana fanns inte, det blev musik i stället. Tema, Tempo, Capo och Coda fick lyckliga andra hem medan praktfulla Tono och mamma Kishka blev första ”par” i den långa raden av år som vid det här laget vuxit till hela 36. 

 Upplevelserna när jag motionerat våra hundar – correction – när de motionerar mig, är både plus och minus. Det har varit härligt med hundsläde eller skidor på Finska viken förbi orörliga pilkare, längs scooterspåren i Lappland och t.o.m mitt i Stensvik centrum på söndagsmorgnar med nyfallen snö men att  bli dragen på cykel eller trehjuling längs sommarvägar rekommender jag inte. Det brukar finnas diken och jag har besökt många. Skulle ni föredra att gå med huskyr är framtiden styv nacke och axlar medan styrketräning blir överflödig. Försök inte springa, ni har inte en chans men uppsök en massör i god tid. Svampplockning kan  bli litet besvärlig i sällskap med hundar som på stubinen vädrar hare och hjort – ni blir tvungna att plocka samma svamp många gånger. Har man jaktinstinkt så har man det men för den självständiga huskyn gäller Friheten. Den sticker helt enkelt gärna på egna vägar vid minsta möjlighet. Det gjorde Kishka med sonen Tono en gång under en höststorm. De sprang flere kilometer och ut på en väg.Tono kom darrande tillbaka men Kishka låg kvar på vägen. Hon blev bara 6 år  – hälften av vad en husky ofta blir.

Alla hundarna har lämnat minnen. Marrat var smart, hade blick för flickor och stack iväg till grannens husky den vackra Verushka med 7 valpar som resultat. Bland dem fanns Durc som lyckades  gunga av hundinhägnadens metalltrådar och slinka genom ett litet hål. När stängslet förseddes med bättre nät tog den stöd med ryggen mot en tall, klättrade och vips var den över. Den natten letade jag i en evighet tills jag hittade skurken på en bensinstation där fyra beundrande poliser matade den med hamburgare. Nummer fem var guldbruna charmören Carob, en s.k. ”woolly” med alltför tjock päls. Han blev ett lejon till Esbobornas förvåning och fick ibland besök av sin far Tofu som bott flere år i Los Angeles – som lejon.

Nummer sex, Coffee, 11 år, är väldigt populär för sin vänlighet och sitt ”vouvuuouuouuu…”  som får oss alla att le. Det skulle sluta med honom men det kändes fel att bara tacka och ge upp. Vem skulle jag nu vandra med här och på landet? Gå ensam? Blotta tanken gjorde ont. Via nätet visste jag om en spansk skönhet på 1,6 år som blivit ratad av sina ägare. Hon hade ingen aning om gräs och mossa, ekorrar och fåglar och ställen där man  får springa, springa, springa… Bland minst 50 andra hundar bara väntade hon, väntade på att få ett eget hem.

Spanien är knappast det rätta stället för en husky men här har hon fått ett paradis!

Bienvenida Nala!

“Parpa” berättar & pöpöttää

Språk är intressanta och de är viktiga, vi ska kunna kommunicera, byta tankar. Det gjorde jag tillsammans med en amerikan en gång, en diplomat som varit stationerad i Sverige. Han talade svenska men bättre finska och placerades på ambassaden i Helsingfors.  Det var no problems
med tankeutbytet men blev lite konstigt när han började tala om ”keltajuuri”, ”sänvetsi”, ”äpyli”, ”käsliini” och ”skruutraiveri”. Hans föräldrar hade, i början av 1900-talet, lämnat Evijärvi respektive Storkyrå, emigrerat till USA och bosatt sig i Ohiostaden Ashtabula vid Lake Erie. Där växte min samtalspartner upp. Jag gifte mig med honom.

Min första resa till svärmor blev minnesrik. Jag var där en vecka men kände hur min finska förändrades ”painpai” vilket också mitt namn gjorde. Det blev ”Parpa” men det var ”oorait”
för jag hade landat mitt i mina f.d. landsmäns tungomål ”fingliskan”. ”Loijerin” jag var gift med var ”juustu” språket men höll sig till engelska medan jag sög i mig fingliskan.. Det var inte svårt. Bokstaven B saknas, ersätts med P, S finns inte framför konsonant och ordsluten har ofta I som i ”hänketsi”. Stadens ”ÄshtäbjUlä” uttalade jag åt pipan och har konsekvent övergått  till ASTAPULA, med tonviken på första stavelsen som sig bör på finska.

I staden fanns också emigranter från andra länder men man höll en viss distans till dem enligt ”Sumperin misis” som ”vörkka på hospitaali”. Det var ingen skillnad om de var solbrända eller normalt  mörka  i nyllet, de var ”mustat”. Punkt. Jag lärde mig enstaka ord men det var svårt med hela meningar som ”Äiti pussasi peipipukia kitsistä petiruumaan”, ett praktexempel där ”mamma skuffade barnvagnen från köket till sovrummet.” Litet svårt var det för mig när gamla svärmor behövde hjälp och bad mig hämta tofflorna från badrummet med ”Parpa, hae lipesit tampusta”, alternativt ”paatiruumasta”. Jag var inte heller precis ”reti” att ”ryykätä” och ha lite ”vörkkiä kitsissä” men jag lyckades hitta ”kräkesit och ”pisketit”, annars hade det blivit ”kriisi vilket dock inte var en kritisk situation utan  betydde ”grease”, fett. 

Svärfar, som jag aldrig upplevde, bestämde tidigt att hans son bara skulle tala engelska, vara amerikan till 100%. För sonen blev det viktigt med ”kalitsi”och mycket annat men ett liv långt från Astapula. Trots finska gener och 50 år i Norden är han i själen 100% amerikan. Så var det också med hans gamla vänner när jag många år senare hade en konsert, ”proukräämi” i stan. Alla var de amerikaner men med en stor procent av ”di ole kantri” i själen. Jag förstår att mångsysslaren journalisten, essäisten och satirikern  Henry Louis Mencken skrev många volymer av ”The American Language, om hur engelska talas i USA. Vi kan vara stolta. Han skrev mångfalt mera om ”Finglish” än om andra motsvarande fenomen.

 ”Parpa! Ota kaara kraatsista ja aja råssaristååriin, tuo kännipiiriä”! KÄNNIPIIRI! Ha! Mitt i prick!

                                                    Se  översättningarna nederst

När jag åkte hem efter det sista besöket tog jag med ett par gamla verktyg mycket använda av min byggmästarsvärfar –  inte för att använda dem men för att ha dem. De var mina ”tulsut”!

                                                              ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Litet lexikon:
keltajuuri – morot, sänvetsi – sandwich, äpyli – äpple, käsliini – gasolin,

skruutraiveri – skruvmejsel, painpai – by and by, åårait – allright,

loijeri – lawyer, juustu – used to, hänketsi – näsduk,

reti ryykätä – färdig att stryka, vörkkiä – arbeta, kräkesit, pisketit – crackers, bicuits

kalitsi – college, kraatsi – garage, råssaristååri – grocerystore,

kännipiiri – canned beer

obs!  bara ”känni” = fylla

 

Apropos påskharar

När en människa är ung kan det vara tillåtet att agera litet tanklöst, visdomen kommer senare – om den alls kommer. Varje erfarenhet kan bli till ett minne för livet – förutsatt att man inte fortfarande är tanklös… För många, många år sedan var fäktning min favoritsport, jag hade haft en hel del framgångar. Ett av åren då jag vunnit finska mästerskapet var det speciellt spännande när Helsingfors var värd för de nordiska mästerskapen. Ett par dagar före tävlingarna var jag på landet där ett stånd härliga gula tulpaner slagit ut och så satt där minsann en hare mumsande i sig den ena tulpanen efter den andra. Jag blev upprörd och sprang in efter ett salongsgevär som jag fått av en ”susning” och som jag skjutit till måls med mot en ladugårdsvägg. Men nu gällde det haren eller tulpanerna. Jag siktade noga, såg den skälvande nosen och de blanka ögonen och hur haren försökte sitta alldeles stilla, liksom osynlig. Det fanns inte den minsta chans att jag faktiskt skulle skjuta men, ilsken över att vara så blöthjärtad slängde jag geväret och började till fots jaga haren. Jag snavade och föll, vrickade foten illa och kunde inte deltaga i tävlingarna… Så slutade min jägarkarriär och det var antagligen det som var meningen.

Som bilaga till den här erfarenheten fattar jag inte hur fiffiga, trevliga människor entusiastiskt kan berätta om sina fina upplevelser på jakt i naturen. Tänk att höjdpunkten på en stor upplevelse för så mången är att döda…

För ett par år sedan när vi hade mera snö än i mannaminne var jag som vanligt ”på länk” med min husky Coffee i ”stan”, d.v.s i Esbocivilisationen. Hunden stannade plötsligt och stod blickstilla stirrande på en övergiven tomt. Snön var bländande men där var faktiskt någonting på ett fallfärdigt staket. En hare hade försökt hoppa över staketet men inte fått avstamp i den djupa, mjuka snön. Den hade landat mellan två brutna staketspjälor och fastnat. Coffee bands vid ett träd, jag vadade till midjan i snön, lyckades komma fram, lyfte ner haren från staketet och märkte att den levde men inte kunde röra sig. Med haren i famnen vadade jag tillbaka, fick hjälp av en man som gick efter sin skåpbil och körde oss hem. En timme satt jag i tamburen tillsammans med haren vars ben tydligen förlamats, så andades den 7 gånger med skrik som blev allt svagare och svagare för att till slut tystna.  Jag grät men var lycklig över att Coffee hade räddat den och hur många är det som  har fått ha en riktig hare i famnen?

På vår tomt, vid ingången till ett naturområde, finns det också faror som räv, mård och bilarna på Västerleden ut från Helsingfors. Än så länge sitter det ändå varje kväll, ca. kl. 23, ett tiotal meter från huset, en hare på bordet med havre. Kommer det flere hungriga harar blir det lätt boxning mellan dem, kommer de på sommaren är de välkomna. Här har jag inga gula tulpaner…

 

Ät din mat, batting!

Böcker och fullproppade bokhyllor. Åsynen gör att Kulturen sveper in mig i förebrående och omilda omfamningar. Jag känner mig förlägen. Mina hyllor dignar av visor och diktböcker men inga romaner (verkligheten intressantare), memoarer (e´de´nu sen sant eller bara skryt och skvaller?), ingenting med saftiga avslöjanden (angår inte mig!), deckare (läs tidningarna!).

Hos mig gäller svamp, fåglar  och naturen i allmänhet jämte en tjock synonymbok som alltid är till hands och är oundgänglig vid val av de lämpligaste orden. På skoj slog jag upp ”barn” i boken och hittade förstås en massa användbart, det mesta bekant som ”pys, tös, byting, pyre, ”krabat, knatte och  klimp” men också annat. Vad sägs om” syrk, glytt, batting och kil?” Dem kan vi använda om vi vill variera kommandoropen och kanske vi då  får vår avkomma att helt oväntat lyda i häpnaden över ”tyst glytt”, ” ät din mat, batting” eller ”sov syrk!”  Man kan ju också försöka med ”kryp, gli, kläpp, knodd, yngel, rackare”, mitt finlandssvenska favoritord ”gagel” och så fram till ”flåbuse” och ”fanskap” men så långt har vi väl inte ”mage” ( välj kraft, samvete, hjärta, mod) att gå. 

I min norska synonymbok finns många användbara namn på avkomman utöver vanliga”gutt” och ”pike” bl.a. ”pjokk, pode, rolling, tulle och avlegger” vilket jag tyckte var konstigt men också vi har ju ordet ”avläggare” för stickling, skott och planta men  i sammanhanget finns också ”telning” vilket följs av  ”filial och annex!”. Det tycker jag är att gå litet för långt men man kan aldrig veta när det gäller norrmän…

Den  finska listan är lång och som sig bör med en massa bokstäver och onomatopoetiska svängar som ”tytöntyllerö” (flicktulta), ”pojanpallero” (pojkbyting). ”Piimäsuu” är ett exempel på finska språkets rikedom och möjlighet att, nästan hursomhelst, skapa nya ord. På finska låter det bra men på svenska blir det ”surmjölksmun”och ”mjölkskägg” av ”maitoparta” för bebisar. ”Paitaressu”, d.v.s. ”skjortlasse”, kanske  finns i Sverige.  Det är, tycker jag, rytmiskt fascinerande och roligt med den långa  raden ”nalliainen, ipana, mukula, penska, muoska, vesa, vekara, tenava, penikka, jolppi, kloppi, nulikka och nulkki  medan ”lortti”nog låter som någonting alldeles annat. Prova orden med tydlig diktion, den obligatoriska accenten på första stavelsen och, så klart, med ”o” som svenska ”å” och ”u” som svenska ”o”. 

Min bok ”Ord för Ord” från 1983 är ett underverk och jag tar lycklig emot den hjälp jag kan få när de små grå cellerna tröttnar. I förbifarten bekänner jag att jag använder rimlexikon vilket somliga anser vara höjden av cerebral ( förståndsmässig ) lättja. De får gärna fortsätta att mumla sig fram genom alfabetet men jag älskar mitt rimlexikon, numera ett lösbladssystem men alltid lika hjälpsamt. 

 

Jag bör och jag borde

Ni har säkert någon gång funderat över ord och deras betydelse men kanske också på något sätt analyserat ordens nyanser. Hur inverkar orden på dem med vilka ni talar, hur reagerar ni själva när ni blir serverade ord vilkas inre budskap och känsla ni inte är säkra på? Vanliga, vardagliga ord och meningar blandas med ingredienser som kan förändra allt. Jag tycker det är intressant men har inte själv tålamod och ”djup” att analysera utan njuter hellre av att söka ord vilka skrivna talade och sjungna låter precis lika, t.ex. ”jalusi” = svartsjuka/spjälgardin. Det går bra med slangord som ”klöver”= pengar och ”lager” =  akademisk utmärkelse. Men det här var bara en inledning, nu kommer pudelns kärna.

För länge sen när jag hade blivit lovad ett skivkontrakt för min första LP med egna visor åkte jag som vanligt till landet och hade med mig en lång ”jag borde-lista” med allt jag skulle uträtta. Nederst fanns helt lakoniskt uppmaningen”vid regn nya visor” vilket var bra  eftersom jag behövde mera musik till skivan. Jag borde ha klippt gräsmattan men skrev ”Jag bör och jag borde”.

I många år har jag sjungit den visan men jag alltid haft en känsla av att alla inte riktigt hänger med vilket jag förstår. Den första krocken med ett obekant, svårt eller finurligt ord bromsar det hela och så sitter den stackars lyssnaren och  undrar vad i fridens dar det är jag sjunger. När det småningom, kanske, klarnar för lyssnaren är det för sent. Med olika visor har jag på det sättet gjort det svårt för både publik och mig själv och därför tycker jag att ni här ska få både texten och musiken, för säkerhets skull. Hoppas ni hänger med.

Jag_bör_och_jag_borde.mp3

                                              På Uppsåta åker bärgar jag

                                              halvmogen avsikt i konstgjorda skal, 

                                              nödmogna tankekorn krossas,

                                              vardagens kvarnstenar mal.

                                              Och högt över stubben av skördat samvete

                                              virvlar stoftet av allt det jag borde.

                                              Kvar ligger agnar till spefåglars lystmäte,

                                              agnarna ”gör” och ”jag gjorde.”

 

                                              På Tänkbara marker vandrar jag

                                              sannolikt nedför en hal hypotes,

                                              snavar i hopp med förhinder,

                                              vadar i felslaget gräs.

                                              Och var jag än går mellan skäl och stötesten

                                              ligger grusade hastverk av ”torde”.

                                              Där vid den solklara utvägens dikesren

                                              frodas ”jag bör” och ” jag borde”.

 

43 år i en garderob

En enkel garderob är en ganska fantasilös nyttoplats medan en stor walk-in-closet kan vara en förtrollad värld som väntar på besök. Är man inte försiktig kan besöket bli långt. Man fastnar vid det man ser, blir nyfiken, försjunker i minnen och glömmer vad man letat efter. En gång för många år sen ville jag forska i garderoben, blev redan i entrén mött av en kraftig ullhund som jag måste följa djupt i dess revir men det var dit jag ville. Det gällde att krypa under kläder jag inte nändes slänga, åla förbi prylar och pinaler utan annat värde än olika stadier av nostalgi, gamla tennisbollar, en illa hoprullad sovsäck, slitna tofflor, trasigt gitarrfodral och ben som hundarna gömt. Där fanns lådor med gratulationer till mitt bröllop ( längesen), skolbetyg ( varnande exempel eller uppmuntran?), mina babyskor ( forntiden), en låda med lotterivinster evigt dömda att vandra vidare och en tom låda som bevis för att ullhundarna käkat upp valda delar av mitt förflutna.

Sista lådan var den som fick mig att stanna kvar och det är jag glad för. Där fanns musikband, radioprogram som jag gjort i början av mitt liv i underhållningsgenren, särskilt tillsammans med en begåvad finsk-amerikan, Allan Minkkinen,en utmärkt gitarrist med fin sångröst. Det var tiden för ”hootenanny”, amerikansk ”folk” som spred sig överallt och som jag föll pladask för när jag, ett par år, var ”over there” som Aslastipendiat. Men allting har sin tid och den tiden tog slut. Allan gifte sig med en finsk flicka, åkte hem och stannade där medan jag hittade en amerikan, åkte samma väg och kom i alla fall tillbaka till Norden. Jag hade inte en tanke på att få musiken överförd i en mera lätthanterlig form. Det var för tidigt. 

Många år senare, under en konsertturné i Massachusets, blev jag överraskad  när jag såg Allan bland publiken. Det blev ”So nice to see you” och vi gick igenom allt som hänt under 23 år varpå det bar iväg åt var sitt håll. Jag fick adressen på ett kort som jag snart tappade men när jag hittade det i en papperskorg insåg jag att jag inte skulle ge upp fortsatt kontakt. Jag hade skaffat mig en dator och körde ut på Internet letande bland många andra Allan Minkkinen. Jag hittade honom  – i en nekrolog. 

Vid det laget hade jag länge haft musiken överförd på CD och Internet hjälpte med det sista kapitlet: i Dubai fanns en  musiklärare Minkkinen, Allans syster. Därmed blev allt enkelt. Brev hit och dit och 3 skivor till Leena, Allans fru, som aldrig hade hört sångerna… Tackbrevet kom omgående. ”Det var den bästa gåva jag någonsin fått” skrev Leena, ”jag grät hela dagen!” 

Tänk att få en chans att göra någon så glad…och det tog bara 43 år… 

 

Ja’ tränger far’ heim sa’ Sulima…

“Borgå, du sköna, på minnen rik…” eller nånting liknande skrev någon någongång och uttrycket blev bevingat men hur det forsatte och vem som skrev det vet jag inte. Det jag däremot vet är att Borgå för mig är proppfullt av minnen liksom hela Östra Nyland och  i synnerhet “Vesölaande”, den 17 km. stora ön Vessö rakt söderut från vårt lands näst äldsta stad. 

Tidigt på 1900-talet köpte min morfar Stor-Kroksnäs gård på Vessö och när han avled såldes den och barnen behöll ett stycke mark. Där fanns  jag från det jag var prickliten – för liten för att minnas hur vi åkte tåg från Helsingfors till Borgå, släpade kofferter och kappsäckar till ån och puttputtade med båt ut  mot Haiko fjärd förbi Albert Edelfeldts ateljé och stenen där Johan Ludvig Runeberg satt och metade. 

Foto: Jukka Palmgren (från porvoo.fi) 

Åren gick och jag fick sitta på slädarna som körde timmer, snesa hö och dyka från de tjärbruna sandskutorna som ankrat på sundet i väntan på att segla med lasten.  Åren fortsatte med att gå via sportlov och påsklov och somrar tills skutorna blev mastlösa och grå och hade orange bottnar. Sand och timmer kördes med lastbilar, vägar  fick asfalt, hästarna blev traktorer, allt gick fortare och blev mindre spännande. Men egentligen blev det bara annorlunda för nu fanns det barn och barnbarn. Människorna var desamma men de nya generationerna pratade inte som de brukade och det tyckte jag var litet trist.  Jag visste att “ö” på Vessö måste vara “e” som i frågan “heerd ni å hur dom sket i backana på pååsken” ,något som blev för evigt sparat såsom att “syltlök” inte heter så utan “siltlek”. Så skulle det vara.   

På min första LP med egna visor finns  uttrycket “Ja tränger far’ heim sa’ Sulima å så satt hon ååter ein tiima”, känt av många men varifrån det kom och vem Sulima var vet ingen trots att diverse visvänner nyfiket har traskat omkring på Borgå begravningsplats.  Var det namnet på en exotisk hjältinna i någon av den tidens sk.“pigromaner”  eller var det en berättelse nerplitad med blyerts i ett svart vaxdukshäfte? 

För mig fanns och finns hon på min lilla del av norra Vessö mellan Bredslätt och Brattnäs nära Lill-Kroksnäs där Runeberg sommarbodde och vandrade och där hon – satt. För att inte göra misstag med dialekten var jag en eftermiddag hos “Ollas Tor” och hans Heddi som ibland tvekade eftersom där var något som kanske inte riktigt hette så i Skavarböle några km österut – eller i Kurböle 1 km åt andra hållet. Det var några fina timmar men när vi var färdiga hörde jag Heddi ganska sorgset  säga “Vet du, ja’ sku’ nou så gärna ha vila kuna tala ordentli svenska …” Det gjorde mig ont.

På den tiden skulle dialekter hållas på sin egen tuva, t.ex. i radion och  det märktes i tidningarnas läsarbrev. När “Sulima”  deltog i en vistävling blev den omtyckt av publiken men slaktad av recensenten från huvudstaden  som trodde  jag gjorde narr av dialekter. Ingenting kunde ha varit längre från sanningen och  upprättelsen  var ljuv när Sulima blev pop och en önskevisa i Östra Nyland. Jag hoppas hon ännu sitter kvar och går när hon vill.

Med hälsning till Föjsbookin – Vi sån skriivär op östnyylenskå.

Sulima.mp3

 (“Sulima” från albumet “Det var en gång”)