Karin Mandelstam

En diktbok föll från sin hylla. Kanske var det ett tecken på att jag igen inte gjort det jag hade tänkt göra, nämligen skriva om Karin Mandelstam, den oförglömliga radiopersonligheten som var ett inspirerande bevis för att också svårt invalidiserade människor kan klara krävande arbete genom att bevara mod och ett gott humör. Sådan var Karin, en drivande kraft vid Rundradions svenska avdelning, känd av tiotusentals lyssnare, goda kontakter med Nordens radiochefer, diktare och kulturmänniska som helst hade blivit pianist men vars drömmar splittrades på grund av en alltmer förvärrad reumatism.

Som barn sysslade Karin tidigt med rimord, blev senare ”förlagsdirektör” som satt vid sitt skrivbord och tog emot manuskript av inbillade personer. 19 år gammal satt hon i rullstol, skrev egna dikter och beundrade Fröding, diktkonstens suveräna läromästare. Naturen, hennes mest givande motivkrets, upplevde hon intensivt trots sin sjukdom – eller kanske just därför? Det blev tre diktsamlingar ”Insikt”, ”En källas väg”, ”Denna natt är ett prov” och urvalet ”Dansande bin” där det finns en dikt med en gripande glimt av hennes belägenhet.

Min själ flög upp när han kom
Själv satt jag skakad kvar,
hindrad av bojan, som
jag oföränderligt bar

Min själ sade just det ord
som min mun inte säga fick.
–Hur finns det på denna jord
så förtvivlade ögonblick?

Som ”Kaneldamen” skrev Karin kupletter för Svenska Teatern men åren 1945-1968 gav henne större uppgifter då hon började sköta den svenskspråkiga Radioteatern, Underhållningen och dessutom Ungdoms- och barnprogrammen! Hennes hem hade direkta linjer till alla studior vilket gav henne kontakt och kontroll – något som inte alla var lyckliga över. Jag var ”hallåa” medan jag studerade och då var det mycket viktigt med korrekt språk och uttal. Jag hade inte en aning om vem Carl Jonas LOVE Almqvist var, såsade grundligt när jag tvekande mumlade ”Carl Jonas ”låvv”….. Telefonen ringde omedelbart. Jag skulle skärpa mig men fick pardon – och lärde mig.

Tack vare ett önske-exemplar av en ständig hemvårdare, radiobolagets chaufförer och vaktmästare kunde Karin Mandelstam sköta arbetet, vara med om det mesta av möten och fester, resa till Nordens huvudstäder och teaterchefernas årliga sammanträden där hon var populär med sin humor och sitt intellekt vilket brukade rädda också de tråkigaste veckomöten här hemma. Populär var hon inte bland bolagets unga radikaler som tyckte hon var gammalmodig men när det gällde programpolitiken och åsikter kunde det yttre goda humöret och snällheten vara litet grumlig.

Karin blev pensionerad 1968 och fortsatte att skriva. Jag hade fått boken ”Dansande bin” med en vacker men mödosamt skriven autograf och hade hittat dikter till vilka jag hade gjort musik och bad henne om en intervju. Men det blev nej, nej och åter nej! Mången hade försökt, ingen hade lyckats men ringde mig och tackade ja! I radion hade hon hört en av sina tonsatta dikter som jag hade på skiva, den som hon tyckte allra mest om. Den dikten var precis Karin Mandelstam.

All äppelträdsgrönska var gyllne,
allt lyste i solen och svängde i vind
syren och geranium.
En bofinks drillsmycke hängde
i linden och glimmade daggklart
med jämna små mellanrum.

Min glädje som slumrat i hölje
slog ut och blev gyllne som morgonens sol
och röd som geranium
och inne i hjärtat ringde
till en klar liten klocka som svar på var drill
Med jämna små mellanrum.

Intervjun blev stommen i programmet ”Där det finns källor” med sång av Marianne Segerstam, Håkan Pörtfors,Viking Smeds och mig. Ett bra program men så hände något. Det blev spariver på YLE, man ville radera mindre víktiga band och använda dem på nytt. Det blev två högar. De band som skulle sparas för arkivet raderades och de utan värde sparade man….

Men jag var lycklig över att Karin vare nöjd. Den människan glömmer man inte.